Rymdstyrelsen

NASA har nu presenterat besättningen för Artemis 3 och det blir en italienare som håller i spakarna.

Artemis 3 är planerat till 2027 och blir en generalrepetition inför Artemis 4, som enligt NASA:s plan ska bli den första bemannade landningen vid månens sydpol under Artemisprogrammet.

Artemis 3 kommer stanna i omloppsbana runt jorden men samtidigt pågå längre än Artemis 2. Målet är att testa så att Orionkapseln kan fungera tillsammans med de landare som ska transportera astronauter från månens omloppsbana och dess yta. Det handlar bland annat om att testa dockning, kommunikation, mjukvara, framdrivning och andra tekniska gränssnitt mellan flera olika farkoster.

Det är första gången en ESA-astronaut tilldelas ett Artemisuppdrag, vilket markerar Europas växande roll inom det stora månprogrammet som kan ses som ett Apollo 2.0.

Läs mer om Luca och Artemis 3 på Rymdbloggen:

Luca Parmitano blir Europas första astronaut på ett Artemisuppdrag När Artemis 3 sänds upp i omloppsbana 2027 får Europa en tydlig plats ombord. ESA-astronauten Luca Parmitano blir pilot på uppdraget och den första europeiska astronauten som tilldelas en plats i Artemisprogrammet.

Den 12 augusti inträffar en total solförmörkelse som kommer att svepa över delar av Europa. För den som befinner sig i Spanien väntar en ovanlig upplevelse när månen helt täcker solen och förvandlar dag till skymning under några minuter.

Förmörkelsen passerar över stora delar av landet och vidare över Balearerna. Det blir den första totala solförmörkelsen som syns från det spanska fastlandet sedan 1905 och den första som kunnat upplevas från Europas fastland sedan 2006.

Även här i Sverige kommer fenomenet att märkas. Skriv upp den 12 augusti i kalendern redan nu. I Luleå når förmörkelsen sitt maximum klockan 17.45, i Stockholm klockan 17.56 och i Göteborg klockan 18.01. Då är mellan 80 och 83 procent av solen täckt av månen beroende på var i landet du befinner dig. Det är tillräckligt för att ge solen ett tydligt "bett" när man tittar på den. Förmörkelsen pågår i nästan två timmar totalt och blir tydligt synlig över hela landet.

Men det är i Spanien som den verkliga showen äger rum. En total solförmörkelse uppstår när månen passerar exakt mellan jorden och solen. Då blockeras solljuset nästan helt och solens yttre atmosfär, koronan, blir synlig för blotta ögat. Det är ett av de mest spektakulära naturfenomen som går att uppleva.

Den europeiska rymdorganisationen ESA kommer att direktsända förmörkelsen från Spanien och ordna aktiviteter för allmänheten på plats. Förmörkelsen blir dessutom starten på en unik period för Spanien, som mellan 2026 och 2028 kommer att uppleva tre stora solförmörkelser.

Oavsett om du befinner dig på en strand i Spanien eller hemma i Sverige den 12 augusti kan det vara värt att avsätta några minuter för att rikta blicken mot himlen.

Kom bara ihåg att aldrig titta direkt mot solen utan godkända solförmörkelseglasögon. Vanliga solglasögon räcker inte som skydd.

Långt under våra fötter, på nästan 3 000 kilometers djup, pågår märkliga saker. År 2010 bytte en del av jordens smälta järnhav plötsligt riktning. Nu försöker forskare lista ut varför.

Läs om detta på bloggen idag:

Satelliter ger nya ledtrådar om jordens smälta kärna Långt under våra fötter, på nästan 3 000 kilometers djup, pågår märkliga saker. År 2010 bytte en del av jordens smälta järnhav plötsligt riktning. Nu försöker forskare lista ut varför.

Den 1 juni arrangerades två premiärvisningar av dokumentärfilmen “Uppdrag rymden – med Marcus Wandt” på Tekniska museet i Stockholm.

– Det är roligt att få berätta om min resa på det här sättet. Jag hoppas att filmen kan inspirera en ny generation att bli astronauter och att sikta mot stjärnorna, säger Marcus Wandt.

Läs mer om filmen på bloggen idag:

Premiär för film om Marcus Wandt Den 1 juni arrangerades två premiärvisningar av dokumentärfilmen “Uppdrag rymden – med Marcus Wandt” på Tekniska museet i Stockholm. Genom personligt material och egen berättelse skildras en svensk rymdresa som syftar till att inspirera nästa generation.

I dag fick vi på Rymdstyrelsen möjlighet att besöka Onsala rymdobservatorium, som drivs av Chalmers tekniska högskola, tillsammans med representanter från den europeiska rymdorgsnisationen ESA samt science centers från flera olika håll i världen.

Besöket gav en inblick i hur rymdteknik används för att förstå något som ligger betydligt närmare än avlägsna galaxer, nämligen vår egen planet.

På Onsalahalvön i Kungsbacka kommun utanför Göteborg finns två teleskop som inte främst används för att studera stjärnor eller galaxer. I stället hjälper de forskare att i precision mäta jorden.

Tvillingteleskopen arbetar med en teknik som kallas VLBI, Very Long Baseline Interferometry. Genom att samtidigt observera radiosignaler från avlägsna kvasarer, supermassiva svarta hål i mitten av stora galaxer, tillsammans med teleskop på andra platser i världen kan forskarna mäta avstånd på jorden med extrem precision.

Resultaten används bland annat för att följa hur jordens kontinenter rör sig, hur snabbt jorden roterar och hur vår planets position förändras i rymden. Mätningar från Onsala visar exempelvis att den eurasiska och nordamerikanska kontinentalplattan fortsätter att röra sig bort från varandra med omkring 16,5 millimeter per år.

Det som gör teleskopen speciella är att de arbetar tillsammans. Medan det ena observerar kan det andra redan rikta in sig mot nästa objekt på himlen. På så sätt kan observationerna göras nästan utan avbrott, vilket ger ännu noggrannare mätningar.

Runt teleskopen finns också annan utrustning som hjälper forskarna att förstå hur jorden förändras. Instrument mäter bland annat landhöjningen efter den senaste istiden, förändringar i havsnivån, variationer i jordens tyngdkraft och mängden vattenånga i atmosfären.

Genom att kombinera signaler från några av universums mest avlägsna objekt med avancerade mätinstrument på marken bidrar Onsala rymdobservatorium till vår kunskap om vår planet som ständigt är i rörelse under våra fötter.

Det tycker i alla fall vi är rätt fascinerande.

Chalmers University of Technology

Den 31 maj sköts forskningsraketen SubOrbital Express-5 upp från Esrange Space Center, Sveriges rymdbas utanför Kiruna som ägs och drivs av SSC Space. Raketen nådde 260 kilometers höjd och gav tolv experiment från nio länder mer än s*x minuter i mikrogravitation.

Ombord fanns bland annat forskning om fysikaliska, biologiska och medicinska processer, som alla testades under förhållanden som inte är möjliga att återskapa på jorden. Raketflygningen möjliggjorde forskning som ska bidra till förbättrade cancermodeller, kunskap om astronauters hälsa och utveckling av nya lättviktsmaterial, resultat som kan leda till nya medicinska och industriella genombrott. Detta skriver SSC Space i ett pressmeddelande.

Forskningsraketer som denna ger forskare möjlighet att testa idéer under förhållanden som inte kan återskapas på jorden. Resultaten kan på sikt bidra till både medicinska framsteg, nya material för industrin och teknik för framtida rymdutforskning.

SubOrbital Express-5 är den sjuttonde raketen i programmet som sänts upp från Esrange sedan 1987. Europeiska rymdorganisationen, ESA, är programmets största kund och finansierar flera av experimenten ombord.

NASA har nu presenterat sina mest detaljerade planer hittills för hur en permanent månbas ska byggas vid månens sydpol.

Och redan i höst väntas de första konkreta stegen tas. Bara under 2026 planerar NASA tre större uppsändningar kopplade till Moon Base-programmet där nya månlandare, vetenskapliga instrument och tekniska demonstrationer ska börja testa hur framtidens månbas faktiskt kan fungera i praktiken.

Under de närmaste två till tre åren vill NASA sedan skicka fler robotar, drönare och nya månfordon till området för att förbereda framtida astronautuppdrag. Ett av fordonen är LTV, Lunar Terrain Vehicle, som ska fungera ungefär som framtidens månbil och kunna transportera astronauter, utrustning och last över långa avstånd på månens yta.

Runt 2028 väntas de första astronauterna återvända till månens yta inom Artemisprogrammet. Samtidigt ska de första större LTV-fordonen börja användas och MoonFall, ett uppdrag med fyra autonoma drönare, kartlägga svårtillgängliga områden nära sydpolen. NASA vill också testa nya energisystem, kommunikation och de första boendemodulerna som på sikt ska göra längre vistelser på månen möjliga.

Om planerna håller hoppas NASA att de första halvpermanenta systemen för boende, energi och logistik ska börja ta form redan kring 2030.

Målet är att steg för steg bygga upp en fungerande verksamhet på månen där människor och robotar arbetar tillsammans under längre perioder.

ESA är också en viktig del av Artemisprogrammet och ansvarar bland annat för servicemodulen till Orion, den del av rymdfarkosten som står för framdrivning, el och livsuppehållande system under färden.

På längre sikt hoppas NASA att månbasen ska fungera som en testplats inför framtida bemannade resor till Mars.

Läs en längre genomgång över hela månbassatsningen på rymdbloggen idag: https://www.rymdstyrelsen.se/upptack-rymden/bloggen/2026/05/nasa-visar-planerna-for-framtidens-manbas/

Det har nu gått lite drygt tre månader sedan Jessica Meir anlände till den internationella rymdstationen som befälhavare för Crew-12. Sedan dockningen i februari har dagarna varit fyllda av forskning, underhållsarbete och tekniska tester. Under Expedition 74 arbetar besättningen med experiment som ska hjälpa forskare att förstå hur människokroppen påverkas av längre vistelser i rymden, men också bidra till ny kunskap om sjukdomar och behandlingar här på jorden.

På bloggen idag sammanfattar vi Jessicas senaste hundra dagar i rymden:

Hundra dagar i tyngdlöshet Hur påverkas människokroppen av att leva länge i rymden? Det är en av frågorna som astronauten Jessica Meir arbetar med under sitt pågående uppdrag på den internationella rymdstationen. Under Expedition 74 genomför Crew-12 experiment om bland annat hjärtat, skelettet och cellers beteende i...

Den 22 maj genomförde SpaceX det tolfte stora testet av raketsystemet Starship från Starbase i Texas. Flygningen var också den första med den nya versionen “V3”, där både bärraketen Super Heavy och själva rymdfarkosten byggts om för att bli kraftfullare, lättare och enklare att återanvända.

Under den cirka 66 minuter långa flygningen lyckades Starship bland annat släppa ut testsatelliter i rymden, överleva återinträdet genom atmosfären och genomföra en planerad landning i Indiska oceanen. En av farkostens s*x motorer stängdes av under färden, men testet beskrivs ändå som ett tydligt steg framåt för programmet.

Starship spelar också en viktig roll i NASA:s Artemisprogram, som ska ta människor tillbaka till månen. Tanken är att astronauterna ska färdas till månens omloppsbana i rymdfarkosten Orion, medan en specialversion av Starship fungerar som månlandare. Där ska astronauterna kunna gå ombord, ta sig ner till månens yta och senare lyfta tillbaka upp till omloppsbana igen. För att det ska fungera krävs bland annat dockning mellan farkoster i rymden och tankning i omloppsbana, vilket kommer testas under Artemis 3

Återanvändbarheten är lite av grejen med Starship. Målet är att kunna använda både raketen och rymdfarkosten många gånger, ungefär som flygplan. Om det lyckas kan det göra framtida rymdfärder både billigare och vanligare än idag