Work in Progress

Det som stressar mig mest i handledning och utvecklingsarbete är egentligen inte motstånd.

Det är när insikten finns där men ingen förändring sker.
När människor gång på gång beskriver samma frustration, samma problem och samma längtan efter något annat…
men fortsätter hålla fast vid exakt de arbetssätt och beteenden som skapar stagnationen.

Jag förstår varför det händer.
Hjärnan söker trygghet före utveckling.

Det invanda känns säkrare än det nya, även när det gamla inte längre fungerar.
Men någonstans behöver vi också vara ärliga:
Ingen förändring sker om inget förändras.
Utveckling kräver att vi vågar stå kvar i det obekväma tillräckligt länge för att skapa nya mönster.

Inte bara prata om förändring, utan faktiskt göra nåt annorlunda. Behöver inte vara något stort, börja med nåt litet som ett test.
Det gäller individer, grupper och organisationer.
Och kanske är det just där den verkliga utmaningen finns.

Känner du igen det här?

Varför du fastnar?
Hjärnan väljer trygghet före utveckling, alltid!

 
Det betyder inte att du är lat, omotiverad eller saknar driv.


Det betyder att din hjärna gör sitt jobb. Din hjärna är byggd för att skydda dig, inte för att få dig att växa.

Så det är inte så konstigt att vi ofta stannar kvar i sådant vi egentligen har vuxit ur: relationer, roller, arbetssätt eller vanor som känns bekanta men inte längre är rätt.

Vår hjärna tolkar det välkända som tryggt, även om det gör oss stressade, frustrerade eller känner oss fastlåsta.

Det är just därför som det är så svårt att få till den där förändringen.
Hur ska jag komma ur min stagnation, (loop) tänker du kanske?

Eftersom utveckling aldrig känns tryggt i början och kan upplevas som tvivel och motstånd när du prövar nya vägar, så gäller det att fortsätta även om det känns fel.

Du kan vara på rätt väg, håll ut!
Det där osköna, är egentligen signaler på att du är på väg att bryta invanda mönster.

Nyckeln till att få till förändringen är att: våga vara kvar, även om ditt motstånd vill få dig tillbaka till det invanda.

Det blir lite av ett moment 22 om du väljer att vara kvar. Ingen förändring sker.

För att utvecklas behöver vi möta våra motstånd och tvivel. Vi har dem allihop, vi är bara olika vana att gå ur komfortzonen även om den innebär tristess, frustration eller att du känner dig fast.

Håll i, håll ut!

Känner DU igen dina invanda mönster?

Det du undviker säger mer, än det du gör.

Du säger att du vill framåt, men ändå skjuter du upp samtalet, beslutet, förändringen, gränssättningen.

Men, det vi undviker är sällan slumpmässigt.

Det pekar ofta rakt mot det som känns obekvämt, osäkert eller viktigt på riktigt.

Vi fastnar inte för att vi saknar driv, vi fastnar för att vi försöker skydda oss själva från något vi inte vill känna,

• rädslan för att misslyckas�• rädslan för att göra någon besviken�• rädslan för konflikt�• eller kanske rädsla för vad som händer om vi faktiskt lyckas. 🙃

Det är lätt att fokusera på allt vi gör, men för att utvecklas behöver vi identifiera våra mönster.
�
Vad behöver jag sluta att undvika?

Så fråga dig själv:�Vad är det jag hela tiden går runt, istället för att gå igenom?

Där, finns utvecklingspotentialen och nästa steg.

Är du som jag ibland eller ofta?

Det finns en typ av stund som många ledare inte pratar så mycket om.

När du har sett vad som behöver göras. Du har tänkt ut vad som borde ändras. Du kanske till och med har blockerat tid i kalendern för att ta tag i det, sen sitter du där ändå.
Skärmen framför dig. Lite småsaker du “bara ska fixa först”. Ett par meddelanden som du svarar på snabbt.
Och plötsligt har en timme gått. Svettigt, men vanligt.

Inte för att du inte vet vad som är viktigt. Utan för att det är lättare att fortsätta med det som redan är igång än att kliva in i något som kräver att du tar ett beslut.
Innan du märker det har dagen fyllts av allt möjligt annat — utom det du egentligen tänkte göra.
Det är ganska vanligt som ledare att hamna där. Om du känner igen dig i det här, ge inlägget en like.

🤩 Så känner jag mig inte ensam i det här.

Du vet när du som ledare märker att något borde tas tag i…

Du ser det i teamet. I beteenden. I saker som inte riktigt fungerar som de ska.
Och du tänker att du ska ta det där samtalet, göra den där justeringen, sätta riktningen lite tydligare.

Men så kommer dagen emellan. Möten. Brandkårsutryckningar. Andra prioriteringar som känns mer akuta just då. Vi har alla varit där.

Och det som egentligen är viktigt flyttas fram en dag till.
Inte för att du inte bryr dig, utan för att det aldrig riktigt känns som rätt läge att börja.
Tills det har gått lite för lång tid, och det som var en liten grej har hunnit bli något större.
Kanske känner du igen den känslan?

Det känns lite tomt nu när utbildningen Coachande förhållningssätt är genomförd. Det har varit en resa att lära känna de som vill få dessa skills in i vardagen som chefer eller som medarbetare med socialt ansvar.

Vi avslutade med en kraftfull fråga som deltagarna skulle spegla varandra i.

“Vad är viktigt för mig i livet just nu – och varför?”

Det blev ärliga, genuina och sanna samtal. Att en fråga kan öppna så mycket närvaro och medvetenhet.

Om du sätter fötterna i golvet riktar uppmärksamheten inåt. Reflekterar ett par minuter. Sedan svarar på frågan

“Vad är viktigt för mig i livet just nu – och varför?”

Berätta för en person som vill lyssna på dig aktivt, närvarande och och ge dig själv en stund av självinsikt.

Har du ingen som du kan ta den här typen av samtal med? Då kan ett första steg vara att boka ett samtal med mig eller Jessica.

Vissa tankar kommer tillbaka, som om de aldrig riktigt lämnat. Som om de loopar.

Men bara för att de är bekanta betyder det inte att de är sanna. Även om de har funnits länge betyder det inte att de måste stanna.

Någonstans där, i det lilla mellanrummet, mellan dina tankar finns en möjlighet att välja något annat.

En lite mjukare tanke.En lite snällare riktning.

Och kanske är det så förändring börjar –inte med stora steg,utan med en ny tanke som får ta lite mer plats.

Vi arbetar fram en ny kurs nu som ska få fler att komma ur i tankar som gör att du fastnar mindre ofta i samma mönster som inte skapar den riktning du önskar.

Jessica & Veronica 🚀

Klockan är 03:12

Hon ligger vaken igen.

Tankarna går i loop.

Samtalet tidigare på dagen, beslutet hon tog, orden hon borde ha sagt annorlunda.

Ju tystare det blir runt omkring, desto högre låter det inuti, hjärtat slår snabbare, kroppen är spänd.

Det är som om ångesten långsamt tar över hela henne och
samtidigt – imorgon ska hon vara tydlig, närvarande, ledande.

Det är här vi ofta börjar mår vi coachar. 
Inte i strategierna, inte i prestationerna. Utan i det som pågår där ingen ser.

Vi jobbar med att få syn på tankarna, lugna kroppen
och hitta tillbaka till ett ledarskap som inte styrs av rädslan.

För det är inte bristen på kompetens som håller oss vakna!

Det är trycket vi lägger på oss själva att inte få misslyckas.

✨ Work In Progress - din resa bortom gamla mönster, är vår utvecklingsresa för dig som vill möta just det här –
i vardagen, i besluten, i ledarskapet.

Där vi jobbar med det som faktiskt händer, när det händer.

Skicka dm & sätt upp dig på väntlista för att jobba med oss!



Ps. Vi coachar även män som leder😉🙌🏻🚹, men många av våra kunder är just kvinnliga ledare & det är vi så otroligt glada för 🚺🙏🏻

I veckan avslutades utbildningen i coachande förhållningssätt med en av våra kunder.

Det som skapar mest lärande är när deltagarna har med sig egna exempel – från privatlivet eller från sin roll som chef – som vi kan arbeta med.

Den här kunden blev särskilt nöjd över att kunna identifiera mönster hos medarbetare som ofta hamnar i en offermentalitet. Kunden beskriver att hen tidigare antingen kunde känna medlidande eller falla in i att säga saker som: “hur svårt kan det vara?” eller “det är väl inte så svårt att prioritera?”

Nu har kunden i stället aktivt börjat ställa öppna, utforskande frågor, som till exempel: “Finns det andra sätt att se på situationen?”

När man går in i olika roller faller de flesta in i ett väl invant mönster som inte brukar ge rena eller raka relationer.

En offer mentalitet kan behöva ta eget ansvar en räddare kan gå över till att lyssna och ge alternativ, en förövare likaså och sätta tydliga förväntningar.
Se dramatringeln som bild

Coachande förhållningssätt är 10 sessions över en längre tid för att lärande tar sin tid att skapa nya mönster.

Vill du veta mer? Skicka PM så får du veta mer.

Det är något magiskt när pusselbitar bara faller på plats… ✨

Allt som Gabor Maté pratar om går rakt in i hjärtat av det vi jobbar med i vår coaching.


Att vi människor inte är “trasiga” – vi är formade.

Att det vi kallar problem ofta är emotionella anpassningar till det vi varit med om.
Och att trauma inte bara handlar om vad som hänt oss, utan vad som saknats.

Hans syn på anknytning sätter verkligen fingret på något avgörande:
Vi människor är biologiskt programmerade för kontakt.

När kontakten och tryggheten brister, börjar vi istället anpassa oss för att få tillhöra – oftast på bekostnad av oss själva.

Och kanske det viktigaste av allt:
kropp och själ är inte två separata system.

Det vi inte får uttrycka, känna eller förstå… det sätter sig.

I kroppen.
I våra mönster.
I våra relationer.

Det är exakt där vi arbetar.
Inte med att “fixa” människor – utan med att skapa förståelse, medvetenhet och utrymme för det som redan finns där.

För när vi börjar lyssna – på riktigt – så händer något.
Inte bara i tanken, utan i hela systemet.

Och ja… det är lika kraftfullt som det låter 💫

(Vi har följt Gabor Matés arbete länge. Nu släps hans bok ”När kroppen säger nej” på svenska. Läs gärna artikeln om honom i DN)