Kim Vestin

My mother is very ill. She has a tumor on her tongue that three surgeries have been unable to remove. She’s had a tube in her throat to help her breathe and she’s receiving all her nutrition through a tube into her stomach.

I grew up an only child to a single mom. For a long time, she was my only family and the one person I felt safe with.

Since learning about her illness in November last year I have existed somewhere between despair and hope, grieving her suffering during these months and being horrified by the thought that this might be her last moments of life. Losing her is still unthinkable.

Now she’s undergoing six weeks of radiation therapy, which is her last chance of recovery. I rely on the thought that the checks later this year will prove her cancer-free and put an end to this nightmare.

Going through this while caring for two small children, one of which is a baby that cries a lot of the time, with very limited access to relief, is rough.

At the same time I’ve never felt more grateful for having my own family. For a long time it seemed unattainable to me, and I feel really lucky to have been blessed with one.

I used to consider them a luxury in life but now experience them as a necessity. They anchor me and I don’t see how I could cope without them, even the small screamy one. They make the loneliness I imagine feeling if I loose my mom seem immense rather than infinite. They make me feel like, in the end, no matter what, I’ll be fine.

Nästa gång du ser mig live kommer du kunna köpa de här hemgjorda snyggingarna för en billig penning 🙂

So apparently 2016 is trending right now. At first I thought it was a silly reason for people to show off how young and beautiful they were ten years ago. But then, looking at my own pictures from back then, I realized it was a pretty AWESOME year. I spent it dressing up and going out, freezing on the west coast, traveling to NYC with a great friend, wearing cute outfits and eating different delicious things, and being very in love and moving in with my then-boyfriend, now-husband. I also went to one of the best concerts of my life - Sigur Ros at Stockholm Music and Arts, AND made the very difficult but great decision to drop out of my psychologist studies. A year of big changes that, in the end, made my life better ✨

I promised myself I would start writing in English this year, since I’ve gotten some followers who probably don’t speak Swedish. So here it goes!

If there’s anything I love as much as making music, it’s dressing up, and so I usually also do a style-recap at the end of each year. I spent most of 2025 being very pregnant, just having given birth and then breastfeeding, so my outfit choices were limited, to say the least. But here are some favorites!
1. Might have peaked already on last years New Year’s Eve
2. However, most of spring I looked like this
3. One of my best looks was this CRAZY dress that I actually think is a night gown. Wore it when I treated Love to a last luxurious lunch before giving birth three days later
4. Looked like this for a few memorable days
5. Celebrated our wedding day on our first evening in Ljugarn and only wore a favorite shirt and cardigan
6. My most used accessory was definitely this baby carrier
7. One of my best looks this year. You can’t see them but I wore really fun see-through pants with it
8. Could have been outfit of the year but only tried it on. Maybe this year?
9. Celebrated my album release day in my best corduroy shirt
10. Which I also wore being incredibly nervous on the day of my release gig
11. Spent end of the year cozying up in my best t-shirt and wool long johns
12. When I wasn’t covered up in massively warm outerwear

Efter en lång och välbehövlig paus från det här mediet tänkte jag sent omsider dela med mig av min årskrönika. När jag var yngre skrev jag alltid årskrönikor för mitt alldeles egna nöje. Det fick mig nästan alltid att inse att det hade hänt så många fler bra saker är min magkänsla sa mig.

2025 var ett år av djupa dalar och höga toppar för mig. Inget mellanår. När det inleddes var jag mitt inne i en kämpig graviditet, och den första halvan av året präglades av graviditetsrelaterad smärta, trötthet och oro. Sedan kom han, vår Ellis, och det var såklart en av årets höjdpunkter att få möta hans nyfödda blick för första gången.

Sedan följde en tuff postpartumperiod, som följdes av fyra månader av kolikskrik. Mitt i allt det lyckades vi dock fira en livsvacker semester på Gotland, en annan av årets höjdpunkter. Jag gjorde också klart ett album och släppte det och oavsett all ångest det medförde var det i grund och botten en positiv upplevelse. Jag lyckades till och med spela live några gånger och blev påmind om att det är det bästa som finns.

I slutet av året blev en närstående till mig svårt sjuk, och en vårdprocess inleddes som vi ännu inte sett slutet på.

En av anledningarna till att nyårsafton historiskt sett varit min favorithögtid (utöver att jag gillar fyrverkerier och bubbel och kalla vinternätter) är förknippningen med nystart, nya chanser och nytänt hopp. Men detta nyår fick mig att reflektera över att det bara är ett datum i kalendern som alla andra, att ingenting upphör bara för att kalenderåret gör det.

Kanske känns det självklart för de flesta, men för mig känns den insikten som förlorad oskuld, och jag känner mig berövad den euforiska känslan av nytändning.

Jag tänkte avsluta den här kanske lite deppiga texten med mina förhoppningar inför 2026:
1. Att min sjuka närstående blir frisk från sin sjukdom
2. Att jag ska få se mina barn bli ännu mer av det de är, och se deras relation till varandra växa
3. Att jag ska orka fortsätta skapa och spela musik
4. Att världen blir ljusare och snällare och medmänskligare. Det känns som att 2025 var ett år styrt av hat, hoppas att 2026 styrs av kärlek

Fyra veckor har gått sedan Phoenix släpptes och här delar jag med mig av några fina ord som skrivits om skivan 😍 har du hunnit lyssna än? Säg om du har någon favoritlåt vetja, jag är sjukt nyfiken!💋